En Inte Rumsren Blogg

---

 

 

 

Jag har en del kvar att reda upp, saker jag funderar på. Jag fann mig själv idag ett flertal gånger fastna stirrandes ut i ingenstans, ett huvud snurrandes av tankar. Jag har ju redan gått igenom det här en gång, studentpaniken, frustrationen, ovissheten. Eller? Det är på riktigt den här gången. Det är... mäktigt. Ett år senare. 

Det är också ett år efter att jag kom tillbaka till ytan igen. Hur många år jag gått med den här skiten, den här dimman, det vet jag inte. Men för ett år sen började jag se ljuset. 

 

Under en av mina stirrsessioner idag spann jag vidare på det här. För det faktum att jag för ett år sen började fungera som en vanlig människa igen betydde inte att mitt driv var tillbaka.
Jag är i grunden en extremt driven person, helt blint övertygad om att min egen viljekraft kan ta mig runt jorden. Jag har haft gud så många mål, så många drömmar. Och jag drömmer gärna stort, färgglatt. Lite oproportionerligt, ja, kanske.
Men så har jag heller aldrig förstått varför man ska försöka tygla en dröm.

Men denna blinda övertygelse har inte varit hos mig de senaste åren, inte som när jag var liten eller nybliven tonåring. Jag har levt omsvept i en dimma, glidit med för att inte skapa friktion... och för att livet också har flytit på lätt. Jag har knappt höjt ett finger själv, men när jag fått en möjlighet har jag inte tackat nej. Det har varit otroligt lätt att leva sedan tabletterna kickade in och allting ljusnade. 

Nu kanske det låter som om jag biter den hand som föder mig [eller: infoga valfritt uttryck som betyder "talar emot något som jag egentligen alltid talat för"], att jag målar upp en bild av att depressionsmedicin får livet att bli så så lätt och att man svävar på moln. Det gör den inte. Det enda medicinen gör är att ge dig välbehövlig och välförtjänt kraft att kicka depressionrumpa en gång för alla.

För mig... För mig var det nästan tvärtom. Visst var medicinen en förutsättning för att leva som en vanlig dödlig igen. Definitivt. Men trots det fann jag allt för ofta att det nästan kändes som om... som att när ångesten försvann försvann också en bit av min identitet. Jag har alltid haft mycket ångest, stora rädslor. Precis som jag har haft stor passion och stora drömmar. Och utan ångest - var fanns då kämparglöden? Jag kom flera gånger på mig själv att sakna att ha något att kämpa mot, att inte ha en del av mig som protesterade. Samma del som också såg tjusningen i utmaningen. 


Så kom idag.
Det var på gymet den slog mig, jag stannade upp mitt i armhävningen, mitt i en utandning: 

 
Jag tänker igen.
Jag värderar.
Jag bestämmer.
Jag ångrar mig.
Jag funderar mig kollrig.
Jag skapar.
Jag misslyckas.
Jag har ångest. 

Bara tacka det som finns inom mig som äntligen börjar läka.