En Inte Rumsren Blogg

 

Så börjar spårvagnarna att gå. 
Solen börjar gå upp, rummet ljusnar långsamt. 
Klockan är över fem och snart, om några timmar, fylls lägenheten med röster och tallriksklirr. 
Snart har en hel natt försvunnit

och jag är fortfarande vaken. 

 

I mitt huvud snurrar 
livet, 
kan man väl säga. 

Lite onyanserat, stora beslut fattas utan grunder här i sängen. 
Om det är trötthet eller tablettbrist vet jag inte.

Jag vill något mer nu. 
Jag vill tillbaka till den tiden då jag var 11 år och säkrast i världen. 
Jag vill tillbaka till 16 och gymnasiet som tog emot mig med öppna armar. 
Jag vill tillbaka till 19 då jag tog framtid och val och vuxendom med en nypa salt.

Och ibland, 
tillbaka till 14 och fast i ett mörker. 
För då hade jag någonting att skapa om. 
Eller tillbaka till 15 och hög på trampolin. 
Jag var där i torsdags, 
jag kände mig som Simba tillbaka på lejonklippan. 
Det var som om att det fanns en liten del som aldrig lämnat, 
som var menat att vara där. 

Jag gräver i mig själv, letar efter något som håller. 
Delar av mig som är på riktigt. 

Det är så lätt att fastna i funderingar om triviala saker, 
småsaker, 
det är så lätt att fundera på nästa steg,
låta sig uppslukas av sin egen, min egen, egocentrering.


Mycket lättare att gömma sig och glömma bort
än att hantera
att jag har förlorat någon jag älskade.