Well, ibland så. 
Det är löjligt att jag ens tittar mig i spegeln just nu. Jag vet att jag inte tränar, jag vet att jag äter "onyttiga" grejer (vad det nu är) minst varannan dag, jag vet att jag spenderar mestadels av min lediga tid framför datorn. Vad förväntar jag mig att se där egentligen, thinspo? 
Ändå stör det inte mig nämndesevis så mycket som det gjorde för tre år sedan, eller ens två. Jag har någon form av mage nu. Jag har lår utan muskler, armarna likaså. Jag har säkerligen nollkommatreånhalv på beeptestet. Ändå går jag upp varje dag och mår bra.

Sjukt.

Eller,
friskt.
 
 
Jag vet att jag skulle kunna börja träna. Trots allt, jag vet hur mycket jag kan pusha om jag vill. Jag är hundra på att jag skulle. Jag är också nästan hundra på att kicken jag skulle få av att lyckas skulle dra ner mig i skiten igen. Om inte lika långt som förra gången, så i alla fall långt längre än jag skulle vilja just nu. 


Man skriver mycket om hur det är att bli sjuk, och hur det är att bli frisk. Ingen pratar om tiden efter. 
Jag vet ännu inte om det är sant. Att man aldrig blir helt frisk från anorexi eller UNS. Jag har mina dagar, mina perioder. När allting blir jobbigare undrar alltid en liten del av mig om jag kommer falla dit igen, bli ett offer för storhetsvansinnet av att kunna styra över sin kropp. Jag känner mig kanske ful, eller, tjock, som en känsla, oftare än andra. Jag vet inte, jag har bara mitt eget huvud och alla andras berättelser. 
Men jag vet att jag har ett liv nu. 
Ätstörningar är inget fullt liv. Ätstörningar är ett tillstånd med små korn av liv. 
Nu har jag ett liv, med små korn av ätstörningar. 

Det är jag inte bitter för. Bara tacksam. 


 
 

(Usch nu när jag försökte hitta bilder till inlägget hittade jag några videor som folk hade gjort som skolprojekt om ämnet. Jag såg screenshotsen endast, men bara det fick mig att stänga ner fliken och börja söka på söta kattungar. Ibland vill jag skriva om sjukdomen, hur den är och inte är som folk tror. Sen hittar jag något sånt här och inser att jag har en del ont kvar från det.
Det tar tid att läka.
Men det går åt rätt håll.) 
 
 

1 kommentarer

Anonym

12 Apr 2015 20:44

❤️/mamma

Kommentera

Publiceras ej