En Inte Rumsren Blogg

 

Det är inte många dagar kvar nu och det mesta är fixat. Imorgon ska jag packa, och gå igenom lite mer resplan med Blondie. Våra föräldrar ska ha middag för att prata igenom det faktum att "deras små flickor ska ut i stora världen". 
...Jag tror det mest är en anledning att få dricka öl. 

Pappa är på mig hela tiden om att det här kommer bli "mitt livs äventyr", och är i princip oförstående för min oro. För visst är jag orolig. Jag är rädd för att glömma något, att hamna någonstans i ingenstans, att bli tvungen att bo på ett smutsigt ställe med mögel i taket och ett hål i marken som toalett... Men jag är också rädd för min och B's relation. Vilket inte är så konstigt. Vi har känt varandra sedan innan vi kunde prata, vi har vänt oss till varandra hela livet för att fira och för att sörja. Men vi har aldrig spenderat så mycket tid tillsammans så nära, helt utan eget utrymme. Det klart att jag är orolig.

 

Sen har vi ju Jonathan. Vi har, till skillnad från mig och Blonds, aldrig varit ifrån varandra så länge. På ett och ett halvt år har vi inte varit ifrån varandra mer än en vecka. Inte ens när vi bestämde oss för att vi behövde tid ifrån varandra kunde vi vara ifrån varandra. Den här resan kommer, väl, såklart?, inte ändra något mellan oss men... tänk om den gör det? Hela dynamiken i vårt förhållande bygger på närhet. Fysisk närhet, mental närhet. Vi är patetiskt lika Lily och Marshall ibland, mer än jag trodde jag någonsin skulle bli med någon. Det är skrämmande att inse att jag helst inte vill vara en dag utan honom, men också så, så underbart. Jag har det jag alltid behövt, utan att jag ens visste om det. Jag tror fan det är såhär lycka känns, och så vidare. Det vet ni redan. Så vad händer när vi är utom fysisk och mentalt räckhåll? Vad händer om jag får en ångestattack? Jag har nästan glömt hur jag tar hand om sådana, för jag har inte behövt det på så länge nu. 

Så alltmed att resan kommer närmare börjar ett märkligt fenomen bli mer och mer påträngande:

Det är som om spegelbilden växer, som om jag inte får plats i rummen jag går in i, och det skrämmer mig, för jag trodde jag var klar med allt sådant vid det här laget. Jag regregerar, jag går tillbaka till den enda trygga ångest jag känner. Det kanske är löjligt, men den här resan är mitt livs hitills största utmaning, och det paralyserar mig.

Paradoxen lyder: jag längtar efter att testa mina vingar, men att testa vingarna innebär att förlora fotfästet. Och för en gång skull har jag landat i att ha en mark som är säker att gå på. Jag har liksom... avdetonerat alla landminor. Så varför ligger den här kvar? 

Jag vet inte. Det kanske alltid kommer följa mig. 
Vissa säger att ätstörningar är något som inte går att bli frisk från. Att jag alltid kommer att vara mer eller mindre i riskzonen för att halka dit igen, fastna i spegelbilden och börja se mat som kalorier. Kanske. Jag vet inte. Men jag vet såhär mycket: 

 

Jag vill se mig omkring. Det var en omöjlighet förut, nu är det inte det. Även om min hjärna systematiskt går in i självförstörelseläge så fort den stöter på en situation som känns hotande betyder inte det att jag kan undvika utveckling för att det känns läskigt. Det är väl, som med allt annat, ett val jag har.

Jag kan välja att stanna hemma och jobba på ströjobb tills jag får ihop tillräckligt mycket pengar för att flytta ihop med Jonathan och sen leva i en stilla pöl tills det blir dags att bilda familj. Det hade varit enklare, mindre läskigt, mindre utmanande. Eller så kan jag välja att resa till andra sidan jorden TROTS att jag skakar som ett fucking asplöv, TROTS att jag kan få stark ångest, TROTS att jag kanske alltid kommer ha spår av ätstörningar som sätter käppar i hjulet, TROTS att jag har stor risk att drabbas av depression igen.   

 

 

 

 

Från skribenten till ett inlägg myllrande av språkliga klyschor:
Ha det bra tills vi ses igen.