Mamma varnade för melankolin efter en lång resa. 
Jag vet inte faktiskt, kanske har jag det. Det är svårt att avgöra när allting känns som en röra. Typ guacamole blandat med dipsås och aioli. Så känns det. 
 
Inatt bråkade vi, jag och Sju. Varför jag säger det är inte för att jag håller på ett slutbesked eller för att jag vill smutskasta honom. Jag säger det för att jag hittar mig själv gång på gång mitt inne i vredesutbrott som jag inte kommer ihåg hur jag startade. Jag är arg, ledsen, orolig, jag flippar ur. Kastar saker, hetsstädar eller trycker bort honom, sitter och gråter under täcket och skriker på honom för att han kommer för nära, skriker på honom för att han är för långt bort. Jag är övertygad att han ska lämna mig för att jag uppför mig såhär, eller för att jag är helt besatt av att han kommer lämna mig. Jag behöver honom nu. Min familj krymper så mycket och jag håller krampaktigt fast vid dem jag har kvar. 

Smulis och Viggo åkte till mamma idag. Lägenheten känns tom, men lugn. Jag vet att pappa lugnar ner sig lite när det inte är fem scheman att hålla reda på, men vi saknar dem ändå. Bara tanken på att inte ens träffa dem varannan, var tredje vecka gör tanken på att flytta hemifrån olidlig just nu. 

Jag vet inte vad jag behöver just nu. Jag behöver landa, jag behöver flyga. Jag behöver njuta, jag behöver kämpa. Typ. Jag vet inte. Det är också något som går ut över honom. Jag vill att han ska veta vad som kommer hända så att jag kan veta. Jag lägger min frustration hos honom för att jag inte orkar bära den. Det är förkastligt. Men mänskligt? Jag vet inte. 
 
Jag vet inte. 


 
 
 

Kommentera

Publiceras ej