En Inte Rumsren Blogg

 

Lördag. Besöksdag.
Det gör ont i hela kroppen. Hjärtat slår liksom för hårt för att resten av kroppen ska orka kompensera för vibrationerna, det är svårt att andas. 

 

Det är hemskt, vidrig, totalt orättvist när något sånt här händer. Det gör mig vidrig, hemsk och totalt orättvis också. För jag önskar att det här var över. Och för det finns det bara en väg. 

 

Orättvist - är det inte fruktansvärt orättvist att vi har ett liv att komma tillbaka till efter besöken? Hospiset är hela hennes liv, områden innanför de fyra väggarna är hennes värld. Jag har världen i mina händer. Det känns som en skymf att påminna henne om det, men vad ska vi prata om? Slutet? 

 

Jag har med mig en bok för att kunna försvinna ett tag. Jag är där, men inte mer än det. Mentalt vill jag inte vara i närheten av det.