Ta hand om henne nu. Se till så att hon kommer hem ordentligt.
Och han svarar på ett sånt sätt, hans röst ler. Nyktert, och en säkerhet som inte har med nykterhet att göra.
Det ska jag. Tack så mycket.
Självklarhet. Han svarar med en självklarhet i rösten. Visst ska han ta hand om henne. I en sån röst med en sån säkerhet finns inget annat.
_________________________________________
Jag samlar eldsjälar. Små viktiga gnistor som skvallrar om vilken fantastisk plats världen är. Jag letar lyckan som en odödlig kraft, som vinner över tiden. Ändå har jag aldrig känt mig mer dödlig.
...
Jag fick under resan beskedet ingen vill ha. En i min närhet, min självplockade familj, är döende. Och med ens inser jag att
vi alla är det.
Klockan är halv 2 på natten, jag är pinsamt onykter på det lilla jag har druckit och det är alldeles för sent för dödsfunderingar. Ändå funderar jag. Jag kan inte hjälpa det.
Det är med mig hela tiden, det ohanterbara faktum att vi en dag inte längre kommer existera. Det lägger sig som en skugga över mig, tynger ner mig, får mig att andas tyngre. Jag har gråtit floder det senaste, och sen gråtit igen över vetskapen att det snart inte kommer spela någon roll för henne. Att alla hennes minnen kommer förintas av universum, tid och rum. Att det en gång inte heller kommer spela roll för mig.
...
Jag har tyngts ner av mer än detta. Bitterhet smittar, mina vänner. Jag har smittat och jag har blivit smittad, men jag har svurit att aldrig göra det igen och att jag ska rena mig själv från andras.
Och därför sitter jag nu på spårvagnen efter en natt av många i förvirringens crescendo, och fascineras av de små sakerna. En okänd äldre kvinna ber en okänd yngre man att ta väl hand om sitt berusade sällskap. Av inget annat än omtanke. Och han svarar, av självklarhet, att det kommer han göra. Värmen i hans röst berättar att han aldrig skulle göra något annat och att inget annat skulle göra honom lyckligare än att se till att hon har det bra.
Och jag i min tur värms av den scenen när jag går av spårvagnen, det fyller min bröstkorg med ensorfinstin luft, oförklarligt. Och jag går hem till människan som pratar om mig med samma värme, kryper ner bredvid honom i sängen och glömmer för en stund bort att jag är dödlig.
Kommentera