En Inte Rumsren Blogg

 

 

 

Vi har gjort ingenting newandexciting idag. Städat lägenheten efter gårdagens krök, sovit ut, tvättat. Jag har lagat mat och Jonathan har vikt ihop tvätten (samt lugnat ner mig varje gång jag fått flipp på de jävla lakanen. de står för de två saker jag hatar mest: tvättning och bäddning.) Sett på 2 Broke Girls (jag) och Dragonball (Jonathan) och båda har försökt nicka och le när den andre har visat en "kul scen" från endera program. Handlat. Funderat på om vi ska orka oss till IKEA imorgon. The uush. 

Det blir ett sånt härligt lugn i lägenheten när pappa är borta. Inget tjat om disk eller höga ljud eller Felicia hur kan du klaga på att du går upp i vikt när det enda du äter är chips?. Det är bara jag och jonathan och tystnaden. Ni vet, den där bekväma som bara uppstår när två människor i sin tur är bekväma med varandra. 

Vi har såklart funderat på att flytta ihop. Vi har varit ihop två år till sommaren och jag har aldrig varit på en plats i mitt liv och mina tankar där jag trivs så ovillkorligt - jag behöver bara finnas. Det är löjligt hur mycket jag kan prata om just den lyckan, för den är fortfarande så ny och så intensiv för mig. Som att jag varje dag påminns om vilken tur jag har som har kommit hit, äntligen. 

Jag vet inte hur andra par har det. Visst, man hör en del på parmiddagar och genom djungeltrumman. Vilka som passar och vilka som har brister. Det är självklart att jag och Jonathan bråkar ibland. En gång i månaden, kanske. Eller mer sällan? Vi kommer liksom aldrig till bråk på vardagsbasis. Kommunikationen är bra mellan oss. Vi löser allt när det uppstår, så vi aldrig behöver känna att vi behöver ändra på något hos den andra. Jag är inte orolig för att det inte skulle funka om/när(?) vi flyttar ihop, för vi lever redan som två sidor av samma liv. Vi gör allt tillsammans. Vi är mer än kära. 

 

 

Innan såg jag det som ett tecken på tristess, det där "gammaltgiftpar"-syndromet. Att man inte har tid för varandra varje dag eller inte hela tiden pratar. Och det tog en tid att vänja sig vid tanken på den här.. lunken. Ska det vara slut nu, den här ljuva förälskelsen? Nya par ploppar upp hela tiden, plötsligt är inte jag och han de "nykära". Det är och var svårt att vänja sig vid, i alla fall i början. 

Jag sa det till Ms Sahlin när hon och jag fikade i veckan. Hon sa "jag har så mycket att berätta på killfronten!" och jag sa "okay då kan jag börja med min killfront. jag och jonathan är fortfarande tillsammans. fortsätt." och det känns jävligt tråkigt i de situationerna, att man inte har något att berätta. Men det är ju också för att vissa saker inte kan förklaras. De måste upplevas. 


Just nu vill vi bara fortsätta det liv vi redan lever: tillsammans, i symbios, med varandra. Det innebär en del omrenoveringar på gamla drömmar, till och med rensningar. För vissa saker jag trodde jag ville vill jag inte längre. Och vissa måste jag anpassa till hans önskningar. Det är så det är, och det är mitt val att det är så. Det känns om än ovant, så otroligt. 
Men vissa drömmar bygger vi, jag, om till ett pluralperspektiv. Vi vill se mer av världen innan vi är färdiga att plantera oss. Någon dag kommer vi nog bo tillsammans men än så länge vet jag inte var. Det kommer väl med erfarenheter och vidare perspektiv.

Resten av världen ligger ju bara där och väntar på mig. Mer eller mindre. Och jag har turen som får lov att ha min bästa vän med mig på resan.  

 

 

 

PS.
 
Baskethår [substanstiv]: 

Den goa greasiga konsistensen ditt hår får
när du varit ute och spelat basket i regnet. 
Se exempel ovan.