Det här lär bli ett inlägg som inte undslipper varken jantelag eller pkism. Låt så vara. Det här är min kanal. 





Ibland när jag tittar mig i spegeln blir jag förvånad, för i reflektionen tittar inte en knubbig, småmullig tjej tillbaka. Jag ser mig själv med ögon som är frisk(are) och tycker att... jag är ganska... slim, ändå. Utdragen. Normalsmal, skulle man kunna säga. 

Detta förvånar mig inte för att jag aldrig har kunnat se mig själv som smal. När jag åt mina stabila <1000 kcal om dagen tittade jag mig i spegeln (och i skyltfönstrena, och i reflektionen på affischerna, och i skedarna....) och såg en smal tjej. Inte alltid, men ibland. Någon som hade kämpat för att nå den spegelbilden såg jag. 
Sen kom viktuppgång och med den växte jag dubbelt så snabbt i huvudet som jag gjorde fysiskt. Jag var kanske lite småknubbig(are). I spegeln var jag överviktig. 

Jag har växt sen dess, mognat. Jag har slutat räkna. Inga vågsiffror eller kalorier eller sockerarter eller kilometer på crosstrainern får lov att spela någon större roll längre. Jag äter vanlig mat utan att fördömma. Jag äter bacon ibland. Jag dricker fullfat-mjölk i kaffet. Jag har riktig creme fraiche i såserna. Jag äter chips när jag vill. 
Min anorektiska hjärna skulle ha dragit ut spegelbilden något enormt. Och enligt mina mått då skulle jag ju varit "tjock" nu. 

Det roliga är ju att jag känner mig smalare än för 10-15 kg sedan. Jag känner mig inte smal per se, men jag känner mig heller inte tjock. Och det är det som är så förvånande varje gång jag tittar i spegeln. Enligt de små små dammråttorna av anorexi kvar i min hjärna borde jag ju vara tjock för att jag äter utan att tänka, utan att räkna, men i spegeln är jag fortfarande smal. Normalsmal. Tillräckligt smal. 

Jag har mina dippar (Jonathan vet det allt för väl) men i allmänhet ligger ingen ångest kvar i maten. Maten jag äter är inte automatkopplad till min självbild. Inte alls, faktiskt. Jag kan ta två gånger eller fylla på med något extra klockan 11 på kvällen för att magen säger att jag behöver det. Det lämnar min hjärna med ingenting annat än mättnadskänslor. 



Matångesten är borta. 
 


För dom flesta, hoppas jag, är det här inlägget bara rent självklart babbel, men för mig är det ytterligare ett trappsteg i den här jävla jättetrappan mot att kunna se anorexin från rymden, att inte längre vara intrasslad i den.
För mig är det fantastiskt. 



 
 

Kommentera

Publiceras ej